Sillkung
| Sillkung | |
 Preparerat exemplar på Naturhistorisches Museum Wien. | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Överklass | Benfiskar Osteichthyes |
| Klass | Strålfeniga fiskar Actinopterygii |
| Ordning | Glansfiskartade fiskar Lampriformes |
| Familj | Regalecidae |
| Släkte | Regalecus |
| Art | Sillkung R. glesne |
| Vetenskapligt namn | |
| § Regalecus glesne | |
| Auktor | Ascanius, 1772 |
 | |
| Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen | |
Sillkung (Regalecus glesne) är en sällsynt benfisk i familjen Sillkungfiskar (Regalecidae) som förekommer i alla oceaner, på djup mellan 300 och 600 meter.[1] Den är världens längsta benfisk som vanligtvis mäter ungefär tre meter. Det finns bekräftade uppgifter om att den har uppnått elva meter, och obekräftade uppgifter talar om ett exemplar på 17 meter.[2] Högsta kända vikt är 272 kg.
Anatomi och beteende
De har en bandformad bräcklig kropp med silveraktiga sidor och blåaktig rygg, ibland med mörka, längsgående ränder som täcks av talrika små vårtliknande upphöjningar. Ögonen är stora och runda, munnen framskjuten med svart insida som saknar käktänder. Sillkungar saknar fjäll, analfena och stjärtfena, men har en mycket lång, röd ryggfena utmed hela ryggen bestående av 250–400 mjuka fenstrålar. Ryggfenans främre 10–15 strålar är förlängda och bildar en sorts kam på hjässan, vilken brukar försvinna hos äldre djur. Bägge "bukfenorna" är förlängda strålar som troligen används som känselorgan. De avslutas med en paddel-liknande struktur, så fenorna ser ut som åror. De har gett fisken dess engelska namn oar fish – årfisk.
Sillkungar simmar med rak kropp och ryggfenan i en slingrande rörelse. De "står" ibland lodrätt i vattnet, med huvudet upp och kroppen rakt ner. I detta lodräta läge, rör den sig också snabbt upp eller ner i vattnet.[3]
Ekologi och utbredning
Födan består av småfisk, bläckfiskar, maneter[4] och mindre kräftdjur som krill.[1] Sillkungar leker mellan juli och december, varefter rom och yngel driver med havsströmmar nära ytan.
Sillkung förekommer ner till ett djup på maximalt 1000 meter. Arten förekommer i alla varma och tempererade hav, huvudsakligen utanför kontinentalsockeln.[4] Den har påträffats i Sverige flera gånger, på 1700-talet,[5] utanför Koster 1879[1] och i Bovallstrand 2010.[6]
Referenser
- ^ [a b c] Sillkung – Regalecus glesne Arkiverad 13 maj 2010 hämtat från the Wayback Machine.. Fiskbasen. Läst 10 maj 2010.
- ^ Burton, Maurice; Burton, Robert (2002). International Wildlife Encyclopedia. Marshall Cavendish. sid. 1767–1768. ISBN 0-7614-7279-7. http://books.google.com/books?id=E3jeDU7KuhEC&pg=PA1768&lpg=PA1768&dq=oarfish+survives+tail+loss&source=bl&ots=AejHb2978N&sig=YN17tLWzG6XLUtSue-JLepIvdMM&hl=en&sa=X&ei=Sm5CUYP6CcrVrQGa94HIBg&ved=0CDAQ6AEwAA#v=onepage&q=oarfish%20survives%20tail%20loss&f=false
- ^ ”Giant Oarfish on camera for the first time”. https://www.youtube.com/watch?v=MSQME6qZq74. Läst 24 juni 2015.
- ^ [a b] ”Sillkung”. artfakta.se. https://artfakta.se/. Läst 9 juni 2024.
- ^ Broddesson, Olof (17 juni 2010). ”Västkustbo hittade monsterfisken sillkungen”. Sydsvenskan. Arkiverad från originalet den 30 oktober 2013. https://web.archive.org/web/20131030061821/http://www.sydsvenskan.se/sverige/vastkustbo-hittade-monsterfisken-sillkungen/. Läst 20 oktober 2013.
- ^ Hittade havsmonster utanför sjöboden Arkiverad 11 maj 2010 hämtat från the Wayback Machine.. GP.se. Läst 10 maj 2010.
Externa länkar
- Video på sillkung
- Bild
