Kolyma

För andra betydelser, se Kolyma (olika betydelser).

Kolyma är ett område i nordöstra Sibirien i Ryssland, som är beläget mellan Norra ishavet i norr och Ochotska havet i syd. Administrativt delas det mellan det autonoma distriktet Tjuktjien och Magadan oblast. Kolyma har framförallt blivit känt som en synonym för Gulags allra värsta lägerförhållanden.

Namnet på regionen kommer från Kolymafloden och Kolymabergen, vilka båda genomkorsar regionen. Den har även blivit en metafor för stalintidens värsta koncentrationsläger. Bergskedjan har varit så otillgänglig att delar av den kartlades så sent som 1926. Klimatet i Kolyma är, frånsett Antarktis, ansett som det strängaste på jorden.

Överstyrelsen för koloniseringen av Fjärran Norden - DALSTROJ - dvs säkerhetstjänstens strafflägerförvaltning i Kolyma hade sitt centrum i orten Magadan. I Kolyma låg även orten Serpantinka, beläget ovanför Magadan som ett straffläger inom strafflägersystemet, vilket under åren 1937-1938 fungerade som avrättningsplats. Kolyma är till ytan tre gånger så stort som Sverige. Under Josef Stalins tid vid makten blev regionen den mest ökända av Gulags provinser. Anne Applebaum skriver att på samma sätt som Auschwitz blivit en symbol för alla andra nazistiska läger har ”Kolyma kommit att beteckna Gulags allra värsta förhållanden”.^[1] Enligt efterforskningar av Robert Conquest torde mer än tre miljoner människor ha avlidit antingen under transport till eller i något av Kolymas talrika guldgruve-, skogshuggnings-, vägarbets- eller övriga arbetsläger från 1932 till 1954. Antalet avlidna är omstritt, från tre miljoner enligt Robert Conquests första beräkningar, till Norman Polmars 130 000^[2] döda. Kolymas skräckinjagande rykte fick författaren Alexander Solsjenitsyn att omnämna området som Gulags "köld- och grymhetspol".

Varlam Sjalamov har skildrat sina lägervistelser, i berättelser från Kolyma - där han satt åren 1937-1953, som hitintills utgivits i tre av sju volymer; Skovelmästaren - berättelser från Kolyma (2003), Genom snön (2018), Vänstra stranden (2023). I den sistnämnda beskriver han livet i de isiga guldgruvorna i Kolymas sextiogradiga kyla: ”Man dödade med tungt arbete, det övermäktiga lägerarbetet, förhärligat som en fråga om heder, en fråga om ära, en fråga om dygd och hjältemod, dödade med chefernas slag, vakternas kolvar, förmännens knytnävar, frisörernas knuffar, kamraternas armbågar … Man dödade med svält - med det tunna lägerblasket”. ^[3]

Fångarna dog i det isolerade Kolymas vita öken - av svält, köld, nedbrytande arbete, misshandel och sjukdomar. Vid ett arbete rasade massgraven för fångar ihop - en stengrop fylld till brädden med oförmultnade kroppar från 1938 och där den eviga tjälen avslöjade Kolymas hemlighet. ”Varenda en av våra närstående som gått under på Kolyma, varenda en av de arkebuserade, ihjälslagna, utmärglade av svält kan fortfarande identifieras - också årtionden senare. På Kolyma fanns det inga gaskamrar. Liken väntar i stenen, i den eviga tjälen”. ^[4] ”De här gravarna, enorma stengroparna var fyllda till brädden med kroppar. Oförmultnade kroppar, nakna skelett klädda med hud, smutsig, sönderriven, lusbiten hud”. ^[5]

I Gulagarkipelagens 1500 sidor finns Kolyma med som ord- och namnförklaring av översättaren Hans Björkegren som nr:1 - ”Kolyma var ett av Stalintidens största lägerområden, beläget i norra Jakutien utmed floden K. I början av 30-talet centrum för guldutvinningen”.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från en annan språkversion av Wikipedia.