Armas Lindgren

Armas Eliel Lindgren, född 28 november 1874 i Tavastehus, död 3 oktober 1929 i Köpenhamn^[1], var en finländsk arkitekt. Han var med och grundade arkitektbyrån Gesellius-Lindgren-Saarinen år 1896 och bidrog tillsammans med Herman Gesellius och Eliel Saarinen till genombrottet för en finländsk, nationell arkitektur.

Lindgren studerade på Polytekniska institutet i Helsingfors och arbetade under studietiden för arkitekterna Josef Stenbäck och Gustaf Nyström.^[2] Han blev färdig arkitekt 1897. År 1919 utsågs han till professor.^[3]

Armas Lindgren firade redan som student en stor framgång då han tillsammans med Herman Gesellius och Eliel Saarinen vann arkitekttävlingen för kommerserådet Julius Tallbergs bostadshus på Skatudden i Helsingfors. Nu grundades arkitektkontoret Gesellius-Lindgren-Saarinen som firade stora framgångar i Finland och internationellt.^[4] 1898 deltog de i en arkitekturtävling för Finlands paviljong på världsutställningen i Paris år 1900. De vann tävlingen med sitt nationalromantiska bidrag. Den slottslika paviljongen som var dekorerad med nationalromantiska motiv och Akseli Gallen-Kallelas fresker fick en enorm uppmärksamhet. Konstruktionen blev en vägvisare för den nationalromantiska inriktningen och beställningar strömmade in till arkitektbyrån. Arkitekttrions gemensamma arbeten hör till de bästa nationalromantiska arbetena i Finland. Bland dessa finns försäkringsbolaget Pohjolas kontor (1901) och Finlands nationalmuseum (1905–10) i Helsingfors, Suur-Merijoki herrgård i Viborgs landskommun (1904, förstördes i kriget), samt deras gemensamma ateljé Hvitträsk (1902) i Kyrkslätt. Byrån planerade också flera bostadshus i Helsingfors samt utvecklade nationalromantiska inredningar, speciellt för Suur-Merijoki och Hvitträsk, som i dag är museum. Arkitekttrion splittrades år 1905.^[2]

Åren 1902–12 var Lindgren den första konstnärliga chefen vid Centralskolan för konstflit, från 1913 som ordförande. Efter kompanjonskapets upplösning byggde Lindgren bland annat teatern Vanemuine och Sakala studenthus i Tartu, Tallinns operahus i Tallinn, Nya studentföreningshuset i Helsingfors, ett flertal kyrkor på landsbygden, fabriksbyggnader med mera. Lindgren ledde även restaureringarna av Åbo och Viborgs domkyrkor.^[5]

Lindgren hade en egen arkitektbyrå 1908–29. Från 1916 arbetade han tillsammans med Bertel Liljequist. Lindgren var intresserad av byggnadsskydd och han tog kraftigt ställning för att man skulle bevara trähusen i Gamla Raumo. I dag är de listade som världsarv. År 1907 blev han delägare och drivande kraft i villastaden i Brändö. Aktiebolaget Brändö Villastad, som spelade stor roll för öns utveckling, beställde ritningarna för radhusområdet Ribbingshof av Lars Sonck och Armas Lindgren 1915. Ribbingshof är det äldsta radhusområdet i Finland.

Armas Lindgren är begravd på Brändö begravningsplats i Helsingfors.

• Håkansböle gårds nya huvudbyggnad i Vanda (1905)
• Luthers fanér- och möbelfabriks klubbhus, Tallinn i Estland (1905)
• Försäkringsbolaget Suomis hus i Helsingfors (1911)
• Nya studenthuset i Helsingfors (1912)
• Haiko gård (1913)
• Estlands nationalopera i Tallinn (1913), tillsammans med Wivi Lönn
• Försäkringsbolaget Kalevas hus i Helsingfors (1911–14)
• Ribbingshof, Helsingfors (1916–17)
• Brändö begravningskapell, Helsingfors (1927)
• Kuusankoski kyrka (1929)
• Kexholms lutherska kyrka (1929–30)

• 
  Försäkringsbolaget Suomis hus
• 
  Kalevas hus (t.v.) & Nya Studenthuset (t.h.)
• 
  Unionsgatan 26, Helsingfors
• 
  Kuusankoski kyrka
• 
  Kexholms lutherska kyrka

•  Kommendörstecknet av Finlands Vita Ros’ orden^[6]

[Redigera Wikidata]

• ”Lindgren, Armas”. Biografiskt lexikon för Finland. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. 2008–2011. URN:NBN:fi:sls-4756-1416928957362